Hedra Kvinnan

Några saknar en och några har fortfarande en. Men alla har haft en.

Denna kvinna har alltid stöttat mig och varit som en trygg hamn. Hon är ingen som bakar bullar och föder än tills man rullar hem igen, hon lär en. Lär en att alla är lika mycket värda, att stå upp för den man är och göra det man gillar. 

Att stiga in i det lilla grå huset är som att stiga in i en annan värld. Som att stiga in i Narnia. Redan vid grusgången som leder till trappen, är som en stig i det magiska landet. Komma in i en atmosfär där fantasin är ledordet i allt som händer, känna doften av färg och stickade filtar. Det är magi. Inne i detta hus, denna fristad, är allt förutom våld, hat och fientlighet, tillåtet. Allt som känns är kärlek och en gnutta magi. Hennes hem är ett lugn, en plats man drar sig till för att andas ut. Allt detta har kommit ur en person. En kvinna som ger allt hon har för en bättre värld, ger hennes barnbarn den visdom som de behöver för att klara av livets strapatser. Hon har åstadkommit detta genom mycket kämpande, lidande och frustration. Men alltid haft en drivkraft att aldrig tappa modet. Modet om att det kommer bli bättre, modet att man aldrig är ensam, modet att trots ett krossat hjärta alltid lita på kärleken.

Denna kvinna ger så mycket av sig själv och lär en att våga se på saker mer än på ett sätt. Vidga sina vyer och se hur vi påverkar varandra. Lär en att hur mycket skit man går igenom och känner att man står vid kanten av en klippa vid ett stort mörkt hav redo att hoppa, att inte ge upp och säga "fortsätt lite till". Hon visar hur livet kan levas med positivitet och glädje, men hon trycker inte in det i huvudet utan låter en att få följa med i hennes liv och ta ett eget beslut, hur du vill leva ditt liv. Hon lär en att ta sina beslut och följa sitt hjärta och inte vad normer och andra säger att man borde göra. Låter ens kreativitet flöda i hennes lilla grå hus med en oas till trädgård, finna sin inspiration i samtal och det hon visar att hon ser. 

Det är en sådan glädje att besöka denna kvinna, se energin som sprudlar och fantasin som aldrig tar slut. Hitta på tokigheter, prata om allt från lilltån till rymdens alla stjärnor, cykla till havet på sommaren tillsammans och få vakna upp lugnt och göra qigong tillsammans. Det är ren och sann lycka. Hon betyder allt för mig.

Några saknar en och några har fortfarande en. Men alla har haft en.

Denna kvinna har alltid stöttat mig och varit som en trygg hamn. Hon är ingen som bakar bullar och föder än tills man rullar hem igen, hon lär en. Lär en att alla är lika mycket värda, att stå upp för den man är och göra det man gillar. Denna starka kvinna är min älskade farmor.

2,0,1 och 7

2017. 2,0,1 och 7. Dessa siffror skapar ett tal, ett tal som berättar vilket år vi lever i. Frågan som alltid kommer upp när detta tal blir ett nytt och det blir ett nytt år är "Vad har varit det bästa med detta året?". Man ska tänka tillbaka på detta året och börja tänka på det bästa, men oftast börjar man grubbla på allt det dåliga som hände under året. Alla börjar inte grubbla utan ser det bästa direkt och kan lyfta det och göra det vackert. Men en del hamnar i gamla minnen.

Minnen som får sin röst hörd, efter att ha blivit nedtystade. Tystade för en anledning. Minnen som innefattar sexuella trakasserier, minnen med människor som sårar ens känslor och minnen som omformar sig till tankar. Tankar kring händelser man inte vill tänka på. Tankar utlöser känslor. Som rädsla, ilska, ledsamhet och sårbarhet. Tankarna och känslorna har kanske fått en under året att stänga in sig själv, in i dessa tankar och minnen som får en att stå still. Stå still och se allt man gått igenom rulla runt som en film.

Så varför frågar vi då alltid frågan om vad som har varit bäst det året vi ska lämna? Vi ska ju lämna året, talet och siffrorna. Vi vill se framåt och inte stå stilla medan filmerna rullar. Vi vill känna att det nya kan hjälpa oss att bearbeta det gamla, men för att göra det kan vi inte börja med att titta tillbaka. Vi börjar med att se vart vi är nu. I detta ögonblick. Är vi med vänner? Familjen? Själv? I ett lugn? På en susande klubb? På en klippa vid ett stormigt hav? Ett lugnt hav? Spelar ingen roll vart man är, bara man är i ett ögonblick. När vi känner att vi är i nuet, kan vi se framåt. Låta livet styra dagen, kunna undra vad morgondagen har att erbjuda ens liv. Man kan hoppas på vissa saker, men glöm inte att allt kanske inte händer. Det kanske inte var meningen att det skulle hända nu. När man kan lita på att livet ger en mening, kan man se tillbaka och göra något annorlunda. Ringde du inte den personen du tänkte göra förra året. Varför inte göra det idag? Gjorde du ett misstag förra året, varför inte lära dig av det idag? Såg du inte människorna som behövde hjälp förra året? Se människorna idag. Älskade du inte personen förra året? Älska hen idag eller så länge du kan.

Istället för att ställa frågan om vad som var det bästa med året. Tänk, vad du skulle kunna göra imorgon, eller redan nu. Vad skulle du vilja försöka få ut av det nya året? Det betyder inte att du behöver lyckas, utan känn att du hade en tanke, men det blev lite annorlunda.

2017. 2,0,1 och 7. Dessa siffror skapar ett tal, ett tal som berättar vilket år vi lever i. När klockan slår 00:00 och fyrverkerierna börjar sprida ljusstrimmor på den mörka himlen, då blir talet ett annat. De blir 2018. 2,0,1 och 8. Det ger oss ett nytt år, ett nytt sammanhang, nya minnen, nya värderingar, nya utmaningar. Men kanske framförallt en ny chans att kunna göra en förändring, för dig själv, men också för andra på vår planet. För detta tal är vårt allas år.

Ett Telefonsamtal

Vad ett telefonsamtal kan göra mycket. Minns när jag åkte till en gård på skånska vischan och såg någon jag älskade. Ett par nyfikna ögon som tittade upp mot mitt ansikte. Kände värme, värme som fördes med blodet genom hela kroppen och sedan till hjärtat, som började dunka extra hårt. De nyfikna ögonen började sedan springa och jaga sina systrar och bröder. Man hörde deras lek och fylldes av den där värmen igen.

I många år var dessa nyfikna ögon en personlighet som jag älskade och värdesatte högre än vad andra kanske skulle göra. Ögonen visade värme, kärlek, glädje, ensamhet eller kanske mer självsamhet, förståelse, lathet, sprallighet och mat älskande. Hur kunde dessa ögon ge så mycket?
För många är dessa ögon inte mycket, andras ögon är mer betydelsefulla. Men jag förstår inte hur de skulle vara det. En levande varelse ger samma energi som vilken annan varelse som helst. Ger samma kärlek, ger samma glädje. Ger samma extra dunk i hjärtat. Hur kan dessa ögon inte betyda? Jag kommer älska denna varelse lika mycket som du älskar din.

En röst sa till mig idag att du inte orkade mer. Orkade inte att andas mer. Orkade inte att röra dig mer. Orkade inte äta mer. Du orkade bara att ligga på sidan och se livet runt omkring. Du orkade bara känna dofterna från där du låg. Du orkade att älska till det sista.
Fick se dig en sista gång från en skärm på telefonen, men jag var med dig hela tiden. En röst sa till mig ikväll att en liten paus skulle vara bra och sedan se vad som händer. En röst sa till mig för en timme sen att det sista andetaget du tog hade andats ut. Sorgen var gråten, men den kom innan livet var förbi, alla visste vad som väntades. Ändå var tårarna det ända svar man kunde ge på frågan vad som skulle hända.
Vad ett telefonsamtal kan göra mycket.

"Att somna i frid, det passar
ett litet marsvin med trötta tassar.
Du får möta de små, lilla vän,
alla kommer till slut hem igen.
Det är sant och visst
alla kommer de hem till sist"

Ny Platser och Dess Ensamhet

En del av oss människor på jorden känner inga hinder att göra nya saker själv. Att inte stanna kvar i den stad som man växte upp i, skapar sig ett nytt liv där. En del flyttar hela tiden till okända platser där alla är främlingar. En del är ensamma för att de aldrig stannar kvar, eller håller kontakten med de man lär känna. Jag är en del av dessa människor på jorden.
Att känna sig ensam är en känsla jag tycker är värst, men ändå har mina val i livet innefattat att jag har stått själv och därmed ibland känt mig ensam. De gånger ensamheten kryper fram och en kram från mamma är allt man vill ha, känner jag en ilska samtidigt för att jag alltid väljer att komma till miljöer där jag inte känner någon. "Varför gör jag alltid såhär? Kan jag inte bara stanna på en plats och göra en sak en längre tid framöver? Skapa ett slags hem och inte bara en plats jag ska vara på en kort tid?", detta är frågor som frustrerat går runt i huvudet i ensamheten. Högstadiet var en osäker tid, då tanken att inte vara på samma plats som ens kompis inte fanns på kartan. Att vara själv var läskigt, kanske för att man var rädd för hur andra skulle se på det. Senare var det skönt att göra saker själv och upptäcka nya ställen med spännande människor. Jag blev trött på att vara i samma stad jag hade varit under min tonårstid. Jag började göra saker i staden där jag inte kände någon, utmana min komfortzon. Det gick bra, även om det alltid var läskigt varenda gång. Tillsist bestämde jag mig att flytta, flytta bort från staden, bort från människorna jag har känt i flera år. Flytta till en ny ort, till nya människor.

Något som alltid följer med mig från plats till plats är känslan av att vara ensam. Det är skillnad på att vara ensam och själv. Själv kan du vara för att du har valt det, och en del människor här på jorden tycker att det är skönt att vara själv för att ge tid åt sig själv. Ensam är en känsla som du inte riktigt väljer, en känsla som får en att bli ledsen. Ensam är när man inte har någon i sin närhet, eller att man har fullt av någon i sin närhet, men inte någon som förstår en eller ger sin tid åt en. Om jag nu avskyr ensamheten så mycket, varför stannar jag inte och skapar ett hem? Det är nog just det som gör att jag inte vill stanna på samma plats. Jag känner mig inte hemma någonstans. Eller hemma kan jag känna mig, men det är oftast i sällskap av människor jag lär känna och tycka om. Det blir hemma för mig. Men ett hem med tak och väggar har jag inget, inte något som får mig att vilja stanna kvar. Mitt hem är nog hos mig själv. Det är jag som får mig att känna mig hemma. Ge mig det utrymme, värme och lugn. Det är inget arkitektoniskt korrekt hem, utan det är jag och min sfär. Jag är även för nyfiken på världen för att kunna stanna kvar och se samma saker dag ut och dag in. Man behöver inte bege sig till nya platser själv, man kan ta med någon man trivs med. Då känner man nog inte av ensamheten, utan man har någon att dela allt man upplever med. Att kunna ha någon vid sin sida när ställen blir nya är en fantastisk gåva, då sitter man inte ensam och blir rädd för ensamheten. Man erövrar den och låter den komma när jag själv vill det, och att det då inte är ensamhet utan att det är självsamhet.


En del av oss människor på jorden känner inga hinder att göra nya saker själv. Att inte stanna kvar i den stad som man växte upp i, skapar sig ett nytt liv där. En del flyttar hela tiden till okända platser där alla är främlingar. En del är ensamma för att de aldrig stannar kvar, eller håller kontakten med de man lär känna. Jag är en del av dessa människor på jorden. Mitt hem är inte av tak och väggar, utan det är jag och min sfär i min ensamhet som jag vill förvandla till självsamhet.

Rummet i Hus E

Den 16 augusti 2016 flyttade det in en person i rum 2 i hus E. Denna person var otroligt nervös, men rummet hon hade intagit med sina materiella ting och sin energi ville omsluta henne med trygghet och värme. Rummet såg henne gråta på kvällen när hennes mor och syster lämnat henne, ville så förgäves ge henne den kärlek hon behövde. På morgonen såg rummet henne ge sig av på lite osäkra ben till hennes första dag i skolan. När den unga kvinnan kom tillbaka på eftermiddagen hade hon ett leende på läpparna, vilket lugnade oron som rummet hade. Dock på kvällen var den unga ledsen igen, för hon längtade hem. Hon tyckte inte om att vara ensam på en främmande plats. Rummet sände den unga lugnande energi och en tro att allt kommer bli bra.
Tiden gick och den unga kvinnan blev mindre ledsen och mindre ensam. Hon lärde känna nya människor och skapade vänskapsband som verkade svåra att klippa av. Rummet var stolt och kunde vara säker på att den unga kvinnan skulle klara sig alldeles utmärkt.
Rummet har fått se mycket av det liv som den unga skapade. Rummet har sett en trött ung, en glad ung, en full ung, en sårad ung, en ung med en annan ung, en stark ung, en knäckt ung, en resande ung, en sliten ung, en fridfull ung, men framförallt en ung som aldrig är ensam och har fått så mycket. Den unga har utvecklats så mycket under 9 månader, hon vet vem hon är och vet vad hon är kapabel till. Även om det låter som att livet som den unga hade var roligt och härligt, var det inte alltid så. Hennes hälsa och psyke fick ta stryk. Bland det roliga och alla vackra minnen fanns det jobbiga och hon har en lång resa att göra för att må bra igen. Det fick rummet att bli rädd. Rädd för hur skulle det gå för de unga, fanns det ingen som kunde hjälpa henne? Men naturligtvis fanns det, hela tiden. Hennes vänner stod alltid upp för henne och stöttade så gott de kunde. På kvällarna kunde rummet känna av tacksamheten den unga kvinnan kände över att ha träffat de människor hon träffat.
En dag i juni började rummet tömmas så smått. Rummet förstod det inte först, den unga har ju bott där i flera år kändes det som. Flyttlådor fylldes och rummet blev tomt. Då slog det rummet, att den unga skulle ta med all den kunskap och erfarenheter hon hade fått till resten av hennes liv. Resten av hennes liv som var någon annanstans i ett annat rum. Rummet kände någon slag sorg att bli lämnad av den person som den har försökt vårda. Men alla föräldrar måste få se sina fågelungar växa, veckla ut sina vingar och flyga vidare. Rummet kände att det var dags för att den unga skulle lämna. Tiden var inne. Den var beräknad. Rummet fylldes av stolthet och en obeskrivlig värme. Den unga kvinnan var redo att bestiga berg och bli något som hon kämpade för att bli. Vad det var visste inte rummet, men det visste att det skulle bli bra. Det var bara så det kändes.
Den 9 juni 2017 flyttade en person ut ur rum 2 i hus E. Denna personen var redo, stark, modig, tacksam, lugn och lycklig. Rummet stod tomt, men rummet kunde inte sluta att tänka att la vie est belle.

Livet i Spillror

När livet inte är så enkelt som man trodde, känns det underbart att ta sina skor och åka till en plats som gör en glad. Vandra omkring på denna plats när det stormar och känna att det är bara att släppa loss och känna alla känslor. Släppa allt för stunden och stå på en klippa vid ett stort hav och skrika, gråta, skratta, dansa, hoppa, flyga eller bara stå och titta ut över sin plats i tillvaron. Jag tror på att vi har ett liv, meningen med livet för mig är att göra detta enda liv till något man kan vara stolt över i slutändan. Dock är inte livet en dans på rosor, inte alltid i alla fall, det kan vara lite kämpigt eller till och med kan det kännas som att livet har fallit sönder och ligger som spillror på den skitiga marken. Känna att det inte finns något att laga det med. Då är det viktigt att titta noga på dessa spillror och se hur det bästa av livet glittrar i det skitiga och torka tårarna och sätta ihop det bästa för att orka att resa sig igen. Fortsätta att leva.
När dessa spillror är ihopsatta sticker det kanske ut lite varstans och är inte lika perfekt som det var förut. Det gör inget att livet inte är perfekt att det har sina skavanker och udda kanter, det är det som gör det till ditt liv. Livet består av uppgångar, nedgångar, uppförsbackar, nerförsbackar, soluppgångar, solnedgångar, skitiga dagar och glittrande dagar. Det viktiga är att se tillbaka på sina misstag och framgångar och vara nöjd att det blev som det blev. Lära sig något utav det.
Ta de fallna spillrorna och sätt ihop dem med kärlek, tårar och vänners hjälpande händer. Det kan ta tid att läka sprickorna mellan varje spillra, då är det viktigt att man väljer vad som gör en glad och får sprickorna att läka snabbare. Vissa sprickor läker aldrig och det är okej. Man kan känna sig hel ändå. Det gäller bara att veta att de finns där och inte få dem att sprida sig över det andra som du lyckats sätta ihop. Ibland känner man att dessa sprickor blir skörare och skörare, så att man börjar känna luften och att kärleken som man satt ihop det med börjar försvinna. Då ska man ta sina skor och åka till den plats som gör en glad. Stå på en klippa vid ett hav och släppa loss. Släppa loss alla känslor. Skrika, gråta, skratta, dansa, hoppa, flyga eller bara så och titta ut över sin plats i tillvaron. Livet kanske föll i spillror på vägen dit, plocka upp dem låt dem blänka i solskenet, för varje liten spillra av ditt liv ska få skina. Det är på så sätt de blir starkare att hålla längre. Titta noga på dina spillror och var stolt över att de gör dem till ditt liv. Torka tårarna och sätt ihop det bästa och res dig igen. Fortsätt att leva.

Ett Nytt År

Ett år har gått och ett nytt har börjat sin resa. 2016 bjöd på mycket, sista året på gymnasiet och en början på ett nytt liv. Vintern bjöd på mycket snö, på våren åkte jag till Spanien för att uppleva påsken i Granada.

När jag kom hem väntade stressen över framtiden. Åkte till Fridhem och Wendelsberg för att visa att jag har lärt mig någonting under de 10 åren jag har hållt på med teater. Blev dock inte som jag hade tänkt mig, blev besviken och ledsen. Att slutföra allt som skulle bli klart innan man tog studenten, hjälpte inte mig att ta reda på vad jag skulle göra efter sommaren.

Tackade ja till en plats jag inte visste jag ville till. Hade en underbar sommar med Håkan konsert som satte sig i hjärtat, tog den efterlängtade studenten och hade ett sommarlov med sol, bad och sena kvällar i Stockholms skärgård.

Nervositeten över att åka till en utbildning utanför Skånes gräns, behöva flytta hemifrån och stå på mina egna ben. Ensam. Ignorerade klumpen i magen att flytta hemifrån. Fortsatte min sommar med sommarjobb och att spela teater.

Tills dagen som jag visste skulle komma. Packade mina väskor och for ut ur Skåne. In i Blekinge och startade ett nytt liv på en folkhögskola. Med osäkra steg, steg jag in i en värld med värme och vänskap. Att börja ett nytt liv är läskigt, det ska man inte sticka under stolen med. Man kommer vara rädd och gråta en skvätt, men det blir bättre. Det vänder, man får nya vänner och lär känna sig själv mycket mer.

Att börja detta liv på folkhögskola och flytta hemifrån är bland de bästa valen jag har gjort. Under hösten skrev jag ett inlägg om hur det är att vara jag och berättade kort om vad jag har varit med om. De övergrepp jag har varit med om. Min hand har aldrig skakat så mycket när jag skulle trycka på "publicera" knappen. Det togs emot bra, det hjälpte folk att inse, att även om jag är en glad person, finns det händelser som får mig att gråta och må skit. Det gjorde mig starkare och kan idag förstå mig själv.

Julen började närma sig och hade en underbar tid på skolan, ville inte åka hem. Det var skönt att komma hem trotts allt, och åka från släkting till släkting blev vardagen i julas.

Firade nyår hemma och reflekterade över året 2016. Det har hänt många stora saker och är nöjd med de val jag gjort. När jag ser igenom hur sociala medier framställt 2016, har de inte visat positivt på det. Jag känner mig ändå nöjd och jag har gjort det bästa av året. Allt har inte gått åt pipsvängen, det finns det som har glittrat och skinit genom allt det skitiga. Att titta tillbaka på året 2016 får mig att känna la vie est belle!